I morse vid 06 fick jag ett meddelande på Facebook från min gamla favoritkollega Sofia som flyttade till Linköping för kärleken. Gifte sig och fick barn. Hon skrev ring mig och lämnade sitt nummer. Hon har gått igenom helvete med sin dotter som varit kolikbarn av värsta sorten. Och när vi började prata förlossning, baby blues, skrikande barn, hatet mot tidningen Mama, föräldrargrupper, ensamhet, sömnbristen och allt annat ville jag bara gråta av lycka. Underbara människa. En person som förstod mig till 100% och delade så många upplevelser och erfarenheter. Sen gjorde mycket i hennes story att jag kände mig oerhört tacksam över mitt liv och att jag INTE har samma problem som hon hade.
Vi pratade i över en timme och för första gången på länge kände jag att jag kunde skratta åt eländet på riktigt. Älskar mammor som stöttar andra mammor!
G sover som vanligt på mig som en utslagen padda. Funderar på att tippa bort honom och hänga lite tvätt men det är ju så galet mysigt. Det är dessa stunder man älskar och längtar efter varje dag. Jag väntar nu in kvällen med ångest. Hur många timmar och när börjar skriken i kväll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar