Älskade Gustaf

Från att i 9 månader burit på den lilla gurkan så kom han äntligen ut den 22 februari. 5 dagar för tidigt och lite mer dramatiskt än jag planerat men nu har jag lärt mig det. Det spelar ingen roll hur mycket man förbereder sig för den kommande förlossningen. Det går inte att veta exakt vad som kommer ske och vilka beslut barnmorskorna måste ta längst vägen. Mitt framtida råd till förstföderskor kommer vara att bara åka med när det väl startar. Lär er andas, det hjälper extremt mycket men ha inga krav på er själva att förlossningen ska vara på ett visst sätt. Det blir sällan som man tänkt sig. Det märkliga i efterhand är faktiskt att jag glömt bort smärtan. Jag tänker redan trots att det bara är 2½ vecka sedan förlossning att: det var väl inte så farligt..eller? Hur kändes det egentligen? Minns inte. Gjorde det verkligen SÅ ont?

Det är väl kroppens eget sätt att göra det möjligt att skaffa syskon till barnen. Annars skulle väl alla bara skaffa en unge.

Men nu är han på utsidan. Älskade Gustaf. En märklig liten varelse som delar lägenhet med oss nu. Som skänker mycket glädje, skratt, tårar och frustration. Allt i en stor explosiv hormonell coctail. Några rosa små fluffiga moln har inte stilla glidit förbi på min babyhimmel än. Det är mest förvirring över hur jag ska hantera dag för dag, timme för timme. Jag älskar rutiner och nu är jag inne i ett kaos och ostrukturerad dygnsrytm. Det är nog det jobbigaste för ett kontrollfreak som jag.

Men oj vad man kan älska ett sådant litet knyte. Det är den där gränslösa kärleken som får en att tuffa på, även när man bara sovit 1 timme under natten. Tänk att man kan skapa något så fint som han. Alldeles själv (eller ja, P hjälpte väl till lite också). Känner mig stolt! Det gjorde vi bra!