Humörsvägningar

Oj vad nedstämd jag är just nu. Är det gravidhormonerna? Kanske...

Kände en sån obehaglig känsla komma krypande under sista passet på kursen idag. Jag fick en känsla av hopplöshet. Den värsta känslan jag vet förutom ensamhet.

Hopplöshet inför arbetet och hur min inspiration verkar ha runnit av mig fullständigt. Jag skiter i allt. Gör vad fan ni vill då eller gör ingenting alls, jag skiter i vilket. Kanske oxå en effekt av att vara gravid? Jag ville ställa mig upp och skrika. Nån var fyndig och alla skrattade men jag kunde inte ens röra mungiporna uppåt i artighet. En enorm trötthet känner jag.

Sen var det dags för egentiden vi har innan middagen. Det är den jag "njuter" av nu. Jag orkar inte ens ta en promenad. Känner en fruktansvärd känsla av ensamhet. Kollar sociala medier och känner mig ännu tröttare och mer ensam. Är så jävla less på påminnelser om sånt jag bara vill glömma. En åskådare vid sidan av som inte är medbjuden. Orkar inte. Vill bara grina. Jag saknar Patrik.

I magen känner jag hur bebisen sparkar, speciellt om jag ligger på mage. Då protesterar han eftersom det antagligen blir för trångt där inne. Och då vill jag gråta ännu mer. Men av glädje för vad som komma skall. Och jag är så förbannat trött på alla som påpekar hur liten mage jag har. Skit i det ni. Ska jag trolla fram en jättekula?

Sen blir jag ledsen igen och rädd för att känna mig ännu mer ensam när barnet kommer och att mina vänner utan barn ska glömma bort mig och det blir ännu svårare än det redan är med vissa. Att finna tid att ses och känna att det är ömsesidigt.

Om 30 minuter måste jag gå och vara social igen och det vill jag inte. Jag vill kolla matlagningsteve och sova.

Är detta gravidhormoner? Eller något annat?