Eftersom jag jobbar i ett jättekomplex till kontor och sitter på plan 6 i ett av husen så åker jag en jäkla massa hiss. Jag borde väl gå i trapporna oftare men det gör jag inte, lathet kallas det!
I allafall...att åka hiss med andra människor är oftast en allt annat en trevlig upplevelse. Åker man i hissen själv kan man ju vara helt ärlig och säga att då står man oftast och tittar sig själv i spegeln hela resan upp eller ner. Att åka med andra är bara obehagligt. Det finns ingen annan gång då man försöker undvika att titta så mycket på varandra som under ett hiss-åkande. Folk tittar i golvet, i taket eller rakt fram med simmig livlös blick. Och alla står upptrycka mot varsin vägg. De stackarna som måste stå i mitten om hissen är riktigt full är det mest synd om. Hissen som sådan är för liten. Jag tror det är det som skapar den där obehagskänslan. Man måste stå alldeles för nära okända människor och samtidigt lådsas som att de inte existerar. Mycket obehaglig upplevelse.
I morse åkte jag bara till våning 4, sen stod jag inte ut längre. Så det blev två trappor i raskt tempo upp. Bra för vardagsmotionen att känna sig obekväm!
1 kommentar:
ha ha, så klassiskt svenskt! Svenskar är riktiga torrisar :o) Här blir det oftast en konversation men en "complete stranger", kanske lite töntigt om vädret eller så, men det är i alla fall ett försök i att vara trevlig.
Det är Willies favoritsyssla när han är i Sverige. Han älskar att säga hej till alla han möter, för de flesta blir helt ställda eller låtsas att de inte hör honom. Han tycker att det är väldigt roande :o)
Skicka en kommentar